Jag har skaffat denna blogg för att kunna göra nått som förhoppningsvis ska kunna få mig att grubbla mindre på saker och ting. I detta först inlägg tänkte jag berätta om hur det är för mig att leva med ångest. Jag ber på förhand om ursäkt för stavfel, grammatikfel och sär/ihopskrivningar.

Jag har burit på ångest länge men det är först de senaste åren som jag har blivit medveten om den. Första riktigt starka minnet jag har av en panikångestattack är från augusti 2007. Jag gjorde min första dag på jobbet efter att ha varit föräldraledig, dagen började med att jag försov mig efter att jag lyckats ställa väckarklockan i radioläge (på låg volym) istället för alarmläge. Min arbetskamrat ringer och frågar om inte jag ska jobba, stressad som bara den skyndar jag mig till jobbet och hela den dagen är full av stress eftersom jag hela tiden ligger efter. När jag sen på kvällen ska gå och lägga mig så kommer ångesten över att jag försov mig, jag ringer en annan arbetskamrat och frågar om hon kan jobba istället för mig dagen efter men det kan hon inte. Där och då ser jag ingen annan utväg än att fly, jag sätter mig i bilen och börjar köra. När jag kommit ca fem mil hemifrån så börjar tankarna på att jag inte bara kan lämna min fru och min då nästan ettårige son, jag vänder bilen och kör tillbaka. Det ska tilläggas att min fru och son inte var hemma vid tillfället. Dagen efter gick jag som vanligt på jobbet.

När jag sedan flyttade med familjen ner till Dalarna i början på 2008 utvecklades ångesten. Jag började arbeta vid fyra på morgonen och varje dag körde jag bil från min bostad upp till jobbet, en sträcka på 5-6km. I stort sett varje morgon satt jag i bilen och tänkte att här kör jag av vägen, jag ville få ett slut på smärtan. Jag pratade aldrig med någon om det eftersom jag var helt säker på att bli stämplad som en konstig människa (min absolut största rädsla). Det som stoppade mig från att verkligen göra det var tankarna på min fru och son som hela tiden dök upp i samband med att jag fick dessa ångestattacker.

2009 vände vi hemåt, nu skulle allt kännas bättre igen... Så blev det inte, min ångest blev bara värre. Vi fick en dotter i juni det året och jag fick i samma veva reda på att jag fått jobbet jag sökt, där och då tänkte jag nu vänder det. I september började jag på mitt nya jobb och det var fullt ös från början och så fortsatte det fram till augusti 2012 då jag insåg att det inte funkade längre, jag kraschade fullständigt. Varje gång jag var ensam kom tankarna på hur jag skulle få slut på smärtan och varje gång räddade tankarna på familjen mig.

Jag började gå till psykolog och äta antidepressiv medicin, det var väldigt skönt att få prata med en människa som inte alls kände mig. Jag slutade ganska snabbt med medicinen men jag har efter ett uppehåll återigen börjat gå hos psykolog för att få hjälp med min ångest.

Jag har väldigt svårt för att vara på platser med mycket folk, då kommer flyktkänslorna. Jag kan få ångest när jag på förhand inte vet vad som ska hända, jag har ett stort kontrollbehov. Jag kan få ångest av att komma in i ett rum när det redan sitter människor där. Jag kan få ångest av att inte veta vad som förväntas av mig.

Detta är jag och jag kan inte blunda för det utan måste jobba med det varje dag för min och för familjens skull.