Innan jag börjar att berätta hur idrotten har påverkat mig vill jag tacka mor och far för att ni gav mig möjligheten att göra det jag tyckte var roligt utan att pressa mig.

Jag är uppväxt i en idrottsfamilj, hockey var det som tog upp mest av tiden inom det idrottsliga. Jag ska berätta lite om hur idrotten i skolan har satt sina spår.

När jag gick på mellanstadiet, alltså klass fyra till sex så var det varje år tävlingar i friidrott och skidor mot andra skolor i närområdet. Roligt tänker ni, ja kan man tycka men problemet var att alla inte fick vara med, vi hade uttagningar till samtliga grenar och de två bästa killarna samt de två bästa tjejerna fick representera klassen. Man kunde vara med i två grenar plus stafetten på 60 meter, när jag gick i fyran så var jag näst snabbast i klassen på 60 meter och fick därför var med och tävla både inviduellt och i stafett, detta var ju fantastiskt roligt tyckte jag, det gick bra på själva tävlingen också, vi vann i stafett och jag tog brons inviduellt. De två nästkommande åren blev inte lika roliga, jag blev större och hade inte koll på min kropp vilket gjorde att jag kvalifecerade mig inte för att få vara med och tävla i någon gren. De elever som inte var med och tävla fick vara funktionärer och för mig kändes det jättejobbigt, här någonstans började jag tvivla på att jag kunde lyckas inom mitt idrottande. När det gällde uttagningarna till skidtävlingarna var de desto enklare eftersom vi bara var två stycken som ville vara med.

Jag har alltid sett upp till mina tre äldre bröder och strävat efter att lyckas precis som jag tyckte att de gjorde. Mina bröder spelade alla tv-pucken och det var när jag var 12-13år som jag insåg att det kommer jag aldrig att få uppleva. Eftersom det hände så mycket i kroppen vid denna tidpunkt var det extra jobbigt att ha en far som var borta större delar av kvällarna och träna ett äldre hockeylag på annan ort. Jag minns att jag berättade detta för honom och det han gjorde för mig då kommer jag att vara honom evigt tacksam, han slutade som tränare åt laget han tränade och började träna mitt lag. Han lärde mig väldigt mycket under den här tiden, inte bara som hockeyspelare utan också som människa.

När jag sedan började på gymnasiet så började jag spela med ett nytt lag och det känndes aldrig roligt, jag var aldrig en del av gruppen. Att gå från att spela med killar som du vuxit upp med både på och vid sidan av planen till att inte känna någon blev för svårt för mig, jag slutade spela mitt under säsongen. Suget efter att spela hockey och få vara en del av en grupp fanns kvar så säsongen där på spelade jag med min gamla klubb igen, jag kunde oftast bara träna en gång i veckan eftersom jag gick skola 15mil därifrån. Glädjen jag kände över att få spela med mina kompisar igen är svår att beskriva, jag kände att jag var någon där. Efter den säsong la jag av med hockeyn eftersom avståndet hem gjorde det svårt att fortsätta, det kan jag ångra än idag. Om jag inte hade trivts så bra med mina klasskompisar som jag gjorde när jag gick på gymnasiet så hade jag defenetivt flyttat hem igen.

Det jag vill ha sagt med allt detta är att det är mycket viktigare att se till att alla har roligt när man idrottar eller vad man nu än gör än att sträva efter resultat. Om man redan i tidig ålder får lära sig att det viktiga är hur bra du presterar så plockar man sakta men säkert bort glädjen som man känner över att få göra nått man älskar.  

Jag har skaffat denna blogg för att kunna göra nått som förhoppningsvis ska kunna få mig att grubbla mindre på saker och ting. I detta först inlägg tänkte jag berätta om hur det är för mig att leva med ångest. Jag ber på förhand om ursäkt för stavfel, grammatikfel och sär/ihopskrivningar.

Jag har burit på ångest länge men det är först de senaste åren som jag har blivit medveten om den. Första riktigt starka minnet jag har av en panikångestattack är från augusti 2007. Jag gjorde min första dag på jobbet efter att ha varit föräldraledig, dagen började med att jag försov mig efter att jag lyckats ställa väckarklockan i radioläge (på låg volym) istället för alarmläge. Min arbetskamrat ringer och frågar om inte jag ska jobba, stressad som bara den skyndar jag mig till jobbet och hela den dagen är full av stress eftersom jag hela tiden ligger efter. När jag sen på kvällen ska gå och lägga mig så kommer ångesten över att jag försov mig, jag ringer en annan arbetskamrat och frågar om hon kan jobba istället för mig dagen efter men det kan hon inte. Där och då ser jag ingen annan utväg än att fly, jag sätter mig i bilen och börjar köra. När jag kommit ca fem mil hemifrån så börjar tankarna på att jag inte bara kan lämna min fru och min då nästan ettårige son, jag vänder bilen och kör tillbaka. Det ska tilläggas att min fru och son inte var hemma vid tillfället. Dagen efter gick jag som vanligt på jobbet.

När jag sedan flyttade med familjen ner till Dalarna i början på 2008 utvecklades ångesten. Jag började arbeta vid fyra på morgonen och varje dag körde jag bil från min bostad upp till jobbet, en sträcka på 5-6km. I stort sett varje morgon satt jag i bilen och tänkte att här kör jag av vägen, jag ville få ett slut på smärtan. Jag pratade aldrig med någon om det eftersom jag var helt säker på att bli stämplad som en konstig människa (min absolut största rädsla). Det som stoppade mig från att verkligen göra det var tankarna på min fru och son som hela tiden dök upp i samband med att jag fick dessa ångestattacker.

2009 vände vi hemåt, nu skulle allt kännas bättre igen... Så blev det inte, min ångest blev bara värre. Vi fick en dotter i juni det året och jag fick i samma veva reda på att jag fått jobbet jag sökt, där och då tänkte jag nu vänder det. I september började jag på mitt nya jobb och det var fullt ös från början och så fortsatte det fram till augusti 2012 då jag insåg att det inte funkade längre, jag kraschade fullständigt. Varje gång jag var ensam kom tankarna på hur jag skulle få slut på smärtan och varje gång räddade tankarna på familjen mig.

Jag började gå till psykolog och äta antidepressiv medicin, det var väldigt skönt att få prata med en människa som inte alls kände mig. Jag slutade ganska snabbt med medicinen men jag har efter ett uppehåll återigen börjat gå hos psykolog för att få hjälp med min ångest.

Jag har väldigt svårt för att vara på platser med mycket folk, då kommer flyktkänslorna. Jag kan få ångest när jag på förhand inte vet vad som ska hända, jag har ett stort kontrollbehov. Jag kan få ångest av att komma in i ett rum när det redan sitter människor där. Jag kan få ångest av att inte veta vad som förväntas av mig.

Detta är jag och jag kan inte blunda för det utan måste jobba med det varje dag för min och för familjens skull.